snurpingen

Det är mindre än fyra månader kvar till julafton och idag lyckades jag baka morortsbullar helt på egen hand. De blev inte lika goda som förra gången men helt klart mumsiga. Några sådana och en stor äggsallad i magen så är jag mätt och belåten.

/Stina

/ Stina 

Stina

Det sägs att midsommar i Dalarna är något speciellt, och jag tror jag håller med.

Klockan var två på natten och sista låten spelades på paviljongen i dalen, jag höjde min blick och såg ångorna från alla människor stiga mot skyn med de mörka grantopparna i bakgrunden. Det var magiskt.

Kontrasterna är stora, Säter änt som Nypan.

Klockan var 09.15. Jag var tidigt ute för att vara en söndagsmorgon, ville undvika blåsten som tyvärr fanns där även idag. Jag tvekade en stund men tog sedan på mig min varma, fula men även säkraste flytväst, tänkte att de blåser trots allt mer idag. I med kanoten och jag stack iväg, körde igång klockan direkt. Utanför piren paddlade jag fram, allt för att slippa skvalpet. Uppvärmningsprogrammet tog slut och jag hade klarat de värsta vågorna, bestämde mig för att köra Kilaån tur och retur för att få en lugn tur. Trodde jag ja. Knappt hade jag hunnit kört den första intervallen innan det small till i paddeln och ögonblicket därpå låg jag i det kalla vattnet. Det nya kapellet ville inte släppa från kanoten, jag fick sparka mig loss. Under tiden hann kanoten fyllas till bredden med vatten och jag fick kämpa för att hålla den på rätt köl. Vattnet fortsatte att stömma in. Samtidigt försökte jag samla ihop mina saker och ta mig in mot land. Paniken och chocken av kylan samtidigt som jag flåsade som om jag hade sprungit jorden runt gjorde att allt bara snurrade. Jag kom nära kanten och lät kroppen sjunka ned för att känna botten, men den fanns inte där. Det strömmande vattnet hade putsat kanterna branta som väggar, jag fann tillslut en stock att stå på. Med vattnet upp till bröstet rev jag bort kapellet och försökte tömma ur vattnet. Efter några försök och misslyckanden började det sina och jag kunde tillslut stoppa ned paddel, kapell och flaska i kanoten och skjuta upp den en bit i vessen. Kanoten var i land, nu skulle bara jag ta mig upp. Med en fot inkörd i lerväggen under vattnet lyckades jag bryta av lite vass och pressa mig upp på land. Med sönderrivna ben och leriga kläder var jag äntligen uppe. Irrande började jag gå runt i den leriga marken, visste inte vad jag skulle göra. Började leta efter någonstans att ta mig i, men den höga vassen och den branta kanten gjorde det svårt. Med chocken kvar i kroppen , blöt från topp till tå gick jag runt och letade och fann tillslut en lucka i vassen där jag skulle kunna ta mig i. Med darrande ben klev jag ned i kanoten. Jag lyckades. Jag bara satt där, det kändes som att de tio år jag setat i en kanot bara försvann, jag visste inte längre hur jag skulle använda paddeln. Jag försökte lugna mig själv, andas. Jag tänkte, om jag lyckats fixa det här, måste jag fixa att paddla hem. Med försiktiga tag lyckades jag vända fören åt rätt håll och började de två km hem. Det var nog de längsta kilometrana jag någonsin paddlat. Jag försökte att hålla igång och inte lägga ned för att hålla värmen, det började blåsa och jag såg på mina upprivna blodiga ben. Jag ville bara hem. 45 minuter efter att jag hade startat klockan, taggad för ett skönt morgonpass var jag återigen vid bryggan. Då kom tårarna.

Nu, snart tre timmar senare är jag fortfarande darrig på rösten. Det är lätt att vara efterklok, jag var klok nog att ta den säkra flytvästen. Jag har lärt mig en läxa, jag hade tur.

Vi strosade den långa gatan fram, förbi gränder och torg. Sorlet från uteserveringarna och de varma vindarna omringade oss. Det är nu en vecka sedan mina fötter bar mig fram längs kullerstengator och grönskande grönområden, förbi palmer och apelsinträd, förbi vackra broar och levande musik. Nu sitter jag här i kalla Sverige, långt långt bort från värmen och det spontana folket. Att jag saknar Sevilla är inte att ta i. 


Årets upplaga av kanotister på KG har klarat av varmortslägret i Sevilla, och jag är nog inte ensam om att tycka att det klådde Frankrike med hästlängder. Sorligt nog var detta mitt sista träningsläger med KG, någonsin.

Ryktet går att det är mindre än 100 dagar kvar till studenten, vilket innebär att den snart kommer att dyka upp. Egentligen är det ett jäkla bestyr det där med att ta studenten. Först så har man tillbringa 2/3 av sitt liv innanför skolans väggar. I och för sig så har man ju lärt sig en hel del som att räkna, läsa och skriva så vi har ju rätt mycket att tacka skolan för. Så egentligen kanske det inte är så konstigt att när man väl inte längre är tvingad att sätta sig i skolbänken så ska man fira och helst göra något helt annorlunda, något väldigt spännande och risktagande som att resa eller hoppa på vuxenlivet direkt med att jobba arslet av sig. Men jag tror att för vissa går detta lite överstyr, och jag känner mig delvis träffad. 
Samtidigt som jag längtar som en tok efter att få slänga studentmössan rakt upp i luften och skrika ut ett riktigt glädje tjut, så går min hjärna på högvarv av allt, ja allt som den måste tänka på just nu- vilket är rätt så mycket.

/S

Jag kom att tänka på en sak idag, att man tänker ganska bra när man diskar. När jag stod där med händerna i det varma, skummiga vattnet och hörde glasen klirra flög mina tankar iväg. Ikväll bar de en sisådär 30 mil norrut till Dalarna, till min familj, samtidigt som mina tankar jämförde det med Nyköping. De handlade om personkoll, att veta vart någon annan är.

Jag kom fram till att det är annorlunda att bo här på KG än att bo hemma hos familjen. Hemma går jag knappt ut på gården utan att berätta för någon eller lägga en liten lapp om vart jag går. Oavsett om det handlar om att gå till barndomsvännen eller bara gå efter tidningen, så vet alltid någon mer än jag vart jag är. Det är en trygghet, men samtidigt en stoppkloss. Jag vet inte hur många gånger jag har varit ute och sprungit och kännt för att ta en extra runda, men nej, om något skulle hända så skulle folk leta på fel ställe. Jag vet inte om det blir till en mani, men jag tycker om det, att veta att någon saknar mig samtidigt som jag vill veta vart mina nära är utifall jag behöver dem.

Här, i Nypan, är det som dag och natt. Oftast är den ingen annan än jag som vet vart min väg bär. Mina fötter tar mig dit de känner för stunden, och det är skönt. En sorts frihet inbefinner sig, men samtidigt en osäkerhet. Vad sker om något händer mig? När börjar någon sakna mig? Hur lång tid tar det innan de vet vart de ska leta? Det lär jag aldrig få veta, men livet är till för att levas, inte för att oroa sig för vad som komma skall.










/ S

Januari har övergått till februari och året är inte längre 2008, året jag tar studenten är här, likaså det året jag i mina ögon blir vuxen på riktigt då jag mer än tidigare ska stå på egna ben med vidare studier och jobb osv. Det känns tungt det där, men samtidigt lockande. För vem vill inte slippa känna pressen att plugga till prov, att gå upp varje morgon till det vanliga, att äta den äckliga och tråkiga skolmaten? Jag vill det, men samtidigt inte. Skolan har under det senaste året fått mig att börja gilla och uppskatta den. Man får gratis käk, vet vad man ska göra dagen därpå, behöver aldrig vara sysslolös på eftermiddagar och kvällar och man får träffa sina kompisar varje dag. Och sen får man lära sig en hel del och lite klirr i kassan vid varje månadsslut endast av att befinna sig där. Skolan är nog underskattad av väldigt många, men den är nog, precis som det mesta, en fas i livet som man bara ska gå igenom. Men jag känner mig inte färdig, jag kan inte allt och jag förstår inte allt, men det kanske inte är meningen heller. Jag kan stå på egna ben, det har KG lärt mig, men ändå så befinner jag mig i ett tillstånd om att känna mig tveksam, förvirrad och kanske lite rädd. Men jag vet inte riktigt vad det är jag ska vara rädd för, kanske är den någon slags studentfeber, en rädsla att lämna boet, kasta in handduken och lämna tryggheten? Hur det än blir så blir det spännande, och jag ska bita ihop de sista tre-fyra månaderna och njuta fullt ut, suga upp varenda liten del av skolan så jag tillslut, den 12 juni, känner mig klar och redo - att gå vidare.


/ S

Livet förändras, likaså vi.

♥