snurpingen

Klockan var 09.15. Jag var tidigt ute för att vara en söndagsmorgon, ville undvika blåsten som tyvärr fanns där även idag. Jag tvekade en stund men tog sedan på mig min varma, fula men även säkraste flytväst, tänkte att de blåser trots allt mer idag. I med kanoten och jag stack iväg, körde igång klockan direkt. Utanför piren paddlade jag fram, allt för att slippa skvalpet. Uppvärmningsprogrammet tog slut och jag hade klarat de värsta vågorna, bestämde mig för att köra Kilaån tur och retur för att få en lugn tur. Trodde jag ja. Knappt hade jag hunnit kört den första intervallen innan det small till i paddeln och ögonblicket därpå låg jag i det kalla vattnet. Det nya kapellet ville inte släppa från kanoten, jag fick sparka mig loss. Under tiden hann kanoten fyllas till bredden med vatten och jag fick kämpa för att hålla den på rätt köl. Vattnet fortsatte att stömma in. Samtidigt försökte jag samla ihop mina saker och ta mig in mot land. Paniken och chocken av kylan samtidigt som jag flåsade som om jag hade sprungit jorden runt gjorde att allt bara snurrade. Jag kom nära kanten och lät kroppen sjunka ned för att känna botten, men den fanns inte där. Det strömmande vattnet hade putsat kanterna branta som väggar, jag fann tillslut en stock att stå på. Med vattnet upp till bröstet rev jag bort kapellet och försökte tömma ur vattnet. Efter några försök och misslyckanden började det sina och jag kunde tillslut stoppa ned paddel, kapell och flaska i kanoten och skjuta upp den en bit i vessen. Kanoten var i land, nu skulle bara jag ta mig upp. Med en fot inkörd i lerväggen under vattnet lyckades jag bryta av lite vass och pressa mig upp på land. Med sönderrivna ben och leriga kläder var jag äntligen uppe. Irrande började jag gå runt i den leriga marken, visste inte vad jag skulle göra. Började leta efter någonstans att ta mig i, men den höga vassen och den branta kanten gjorde det svårt. Med chocken kvar i kroppen , blöt från topp till tå gick jag runt och letade och fann tillslut en lucka i vassen där jag skulle kunna ta mig i. Med darrande ben klev jag ned i kanoten. Jag lyckades. Jag bara satt där, det kändes som att de tio år jag setat i en kanot bara försvann, jag visste inte längre hur jag skulle använda paddeln. Jag försökte lugna mig själv, andas. Jag tänkte, om jag lyckats fixa det här, måste jag fixa att paddla hem. Med försiktiga tag lyckades jag vända fören åt rätt håll och började de två km hem. Det var nog de längsta kilometrana jag någonsin paddlat. Jag försökte att hålla igång och inte lägga ned för att hålla värmen, det började blåsa och jag såg på mina upprivna blodiga ben. Jag ville bara hem. 45 minuter efter att jag hade startat klockan, taggad för ett skönt morgonpass var jag återigen vid bryggan. Då kom tårarna.

Nu, snart tre timmar senare är jag fortfarande darrig på rösten. Det är lätt att vara efterklok, jag var klok nog att ta den säkra flytvästen. Jag har lärt mig en läxa, jag hade tur.