Befintlighet
Jag kom att tänka på en sak idag, att man tänker ganska bra när man diskar. När jag stod där med händerna i det varma, skummiga vattnet och hörde glasen klirra flög mina tankar iväg. Ikväll bar de en sisådär 30 mil norrut till Dalarna, till min familj, samtidigt som mina tankar jämförde det med Nyköping. De handlade om personkoll, att veta vart någon annan är.
Jag kom fram till att det är annorlunda att bo här på KG än att bo hemma hos familjen. Hemma går jag knappt ut på gården utan att berätta för någon eller lägga en liten lapp om vart jag går. Oavsett om det handlar om att gå till barndomsvännen eller bara gå efter tidningen, så vet alltid någon mer än jag vart jag är. Det är en trygghet, men samtidigt en stoppkloss. Jag vet inte hur många gånger jag har varit ute och sprungit och kännt för att ta en extra runda, men nej, om något skulle hända så skulle folk leta på fel ställe. Jag vet inte om det blir till en mani, men jag tycker om det, att veta att någon saknar mig samtidigt som jag vill veta vart mina nära är utifall jag behöver dem.
Här, i Nypan, är det som dag och natt. Oftast är den ingen annan än jag som vet vart min väg bär. Mina fötter tar mig dit de känner för stunden, och det är skönt. En sorts frihet inbefinner sig, men samtidigt en osäkerhet. Vad sker om något händer mig? När börjar någon sakna mig? Hur lång tid tar det innan de vet vart de ska leta? Det lär jag aldrig få veta, men livet är till för att levas, inte för att oroa sig för vad som komma skall.
/ S
Jag kom fram till att det är annorlunda att bo här på KG än att bo hemma hos familjen. Hemma går jag knappt ut på gården utan att berätta för någon eller lägga en liten lapp om vart jag går. Oavsett om det handlar om att gå till barndomsvännen eller bara gå efter tidningen, så vet alltid någon mer än jag vart jag är. Det är en trygghet, men samtidigt en stoppkloss. Jag vet inte hur många gånger jag har varit ute och sprungit och kännt för att ta en extra runda, men nej, om något skulle hända så skulle folk leta på fel ställe. Jag vet inte om det blir till en mani, men jag tycker om det, att veta att någon saknar mig samtidigt som jag vill veta vart mina nära är utifall jag behöver dem.
Här, i Nypan, är det som dag och natt. Oftast är den ingen annan än jag som vet vart min väg bär. Mina fötter tar mig dit de känner för stunden, och det är skönt. En sorts frihet inbefinner sig, men samtidigt en osäkerhet. Vad sker om något händer mig? När börjar någon sakna mig? Hur lång tid tar det innan de vet vart de ska leta? Det lär jag aldrig få veta, men livet är till för att levas, inte för att oroa sig för vad som komma skall.
Lite av varje, vore nog det ultimata för mig.
/ S
Stora steg
Januari har övergått till februari och året är inte längre 2008, året jag tar studenten är här, likaså det året jag i mina ögon blir vuxen på riktigt då jag mer än tidigare ska stå på egna ben med vidare studier och jobb osv. Det känns tungt det där, men samtidigt lockande. För vem vill inte slippa känna pressen att plugga till prov, att gå upp varje morgon till det vanliga, att äta den äckliga och tråkiga skolmaten? Jag vill det, men samtidigt inte. Skolan har under det senaste året fått mig att börja gilla och uppskatta den. Man får gratis käk, vet vad man ska göra dagen därpå, behöver aldrig vara sysslolös på eftermiddagar och kvällar och man får träffa sina kompisar varje dag. Och sen får man lära sig en hel del och lite klirr i kassan vid varje månadsslut endast av att befinna sig där. Skolan är nog underskattad av väldigt många, men den är nog, precis som det mesta, en fas i livet som man bara ska gå igenom. Men jag känner mig inte färdig, jag kan inte allt och jag förstår inte allt, men det kanske inte är meningen heller. Jag kan stå på egna ben, det har KG lärt mig, men ändå så befinner jag mig i ett tillstånd om att känna mig tveksam, förvirrad och kanske lite rädd. Men jag vet inte riktigt vad det är jag ska vara rädd för, kanske är den någon slags studentfeber, en rädsla att lämna boet, kasta in handduken och lämna tryggheten? Hur det än blir så blir det spännande, och jag ska bita ihop de sista tre-fyra månaderna och njuta fullt ut, suga upp varenda liten del av skolan så jag tillslut, den 12 juni, känner mig klar och redo - att gå vidare.
/ S
/ S
