snurpingen

Januari har övergått till februari och året är inte längre 2008, året jag tar studenten är här, likaså det året jag i mina ögon blir vuxen på riktigt då jag mer än tidigare ska stå på egna ben med vidare studier och jobb osv. Det känns tungt det där, men samtidigt lockande. För vem vill inte slippa känna pressen att plugga till prov, att gå upp varje morgon till det vanliga, att äta den äckliga och tråkiga skolmaten? Jag vill det, men samtidigt inte. Skolan har under det senaste året fått mig att börja gilla och uppskatta den. Man får gratis käk, vet vad man ska göra dagen därpå, behöver aldrig vara sysslolös på eftermiddagar och kvällar och man får träffa sina kompisar varje dag. Och sen får man lära sig en hel del och lite klirr i kassan vid varje månadsslut endast av att befinna sig där. Skolan är nog underskattad av väldigt många, men den är nog, precis som det mesta, en fas i livet som man bara ska gå igenom. Men jag känner mig inte färdig, jag kan inte allt och jag förstår inte allt, men det kanske inte är meningen heller. Jag kan stå på egna ben, det har KG lärt mig, men ändå så befinner jag mig i ett tillstånd om att känna mig tveksam, förvirrad och kanske lite rädd. Men jag vet inte riktigt vad det är jag ska vara rädd för, kanske är den någon slags studentfeber, en rädsla att lämna boet, kasta in handduken och lämna tryggheten? Hur det än blir så blir det spännande, och jag ska bita ihop de sista tre-fyra månaderna och njuta fullt ut, suga upp varenda liten del av skolan så jag tillslut, den 12 juni, känner mig klar och redo - att gå vidare.


/ S