snurpingen

Jag kom att tänka på en sak idag, att man tänker ganska bra när man diskar. När jag stod där med händerna i det varma, skummiga vattnet och hörde glasen klirra flög mina tankar iväg. Ikväll bar de en sisådär 30 mil norrut till Dalarna, till min familj, samtidigt som mina tankar jämförde det med Nyköping. De handlade om personkoll, att veta vart någon annan är.

Jag kom fram till att det är annorlunda att bo här på KG än att bo hemma hos familjen. Hemma går jag knappt ut på gården utan att berätta för någon eller lägga en liten lapp om vart jag går. Oavsett om det handlar om att gå till barndomsvännen eller bara gå efter tidningen, så vet alltid någon mer än jag vart jag är. Det är en trygghet, men samtidigt en stoppkloss. Jag vet inte hur många gånger jag har varit ute och sprungit och kännt för att ta en extra runda, men nej, om något skulle hända så skulle folk leta på fel ställe. Jag vet inte om det blir till en mani, men jag tycker om det, att veta att någon saknar mig samtidigt som jag vill veta vart mina nära är utifall jag behöver dem.

Här, i Nypan, är det som dag och natt. Oftast är den ingen annan än jag som vet vart min väg bär. Mina fötter tar mig dit de känner för stunden, och det är skönt. En sorts frihet inbefinner sig, men samtidigt en osäkerhet. Vad sker om något händer mig? När börjar någon sakna mig? Hur lång tid tar det innan de vet vart de ska leta? Det lär jag aldrig få veta, men livet är till för att levas, inte för att oroa sig för vad som komma skall.










/ S